Jans resa genom Sverige

En härlig avslutning

Senast uppdaterad den Tisdag 30 november 1999 00:00 Skrivet av Jan Brandin Onsdag 02 juni 2010 18:33

Bron vid kommunhuset i Haparanda. Se texten om symboliken.

 Haparanda vandrarhem är nyrenoverat och därför i mycket gott skick. Det ligger vackert beläget i anslutning till älven. När jag hyrt en bil för dagen och packade in mina prylar stötte jag på ett par som också packade för avfärd. Ihreborns från Stockaryd, nu boende i Bankeryd, visade sig vara ute på en kortsemester runt Bottenviken.

Jag hade gjort en lista över uppdrag att klara av under dagen och började med att lämna cykeln för bussfrakt. Klockan var inte så mycket när jag styrde stegen mot kommunhuset för att försöka få lite mer information. Informatör Anita Lundström tillkallades. Jag hade tur. Hon hade inget möte inbokat under förmiddagen och gav mej under ett par timmar en fullödig presentation av kommunen. Kommunalrådet Sven-Erik Bucht dök och upp ett tag och berättade bl a om tillkomsten av ett mycket spektakulärt och debatterat konstverk på torget utanför kommunhuset.. ”Bron” symboliserar anknytningen mellan Sverige och Finland. Bron brast vid 1809 års krig. Ett längre brospann utan bristningar symboliserar Sverige. Ett kortare, där ett nytt brofäste byggts upp, svarar mot Finland. Det nya fästet har påbörjats efter inbördeskriget. Båda spannen avslutas i en knopp som visar på det spirande samarbete som på ett praktiskt sätt kommit till uttryck i ett mycket omfattande och djupt samarbete mellan städerna. Haparanda med blott 10 000 invånare blir tillsammans med Tornio en stad på 32 000.

Hur lyckades man intressera Kamprad för en etablering här, utan att han fick sin styrelses välsignelse? IKEA hade bestämt sig för att bygga i norra Sverige. Förra kommunalrådet fick nys om saken, fick veta att Kamprad skulle hålla ett föredrag i Stockholm och åkte dit. Omedelbart efteråt tog han helt sonika Kamprad åt sida och visade bananen, en skiss som visar att Haparanda ligger i centrum av ett mycket stort befolkningsområde som omfattar norra Sverige, norra Norge Murmanskområdet i Ryssland och norra Finland. Bananen fällde enligt Anita avgörandet för etableringen.

Omkring IKEA har skapats ett affärsområde av A6-mått och utbyggnaden fortsätter. Det är ett tidigare militärt ingenmansland mellan städerna som nu bebyggs. I visionen finns också ett stort hotell, som ska bli ett riktigt landmärke i detta lågland och synas på långt håll.

H/T samarbetar inom snart sagt alla områden för att skapa ett internationellt centrum mitt i Barentsområdet. Brandförsvar, ambulansväsende, sjukvård, utbildning, handel, företagsamhet, gemensamt reningsverk och värmeverk mm. Nu byggs en järnväg till Kalix, men de vill fortsätta till Umeå för att binda ihop sig med Botniabanan. Åt öster finns möjlighet att skapa förbindelser med Kina genom hela Ryssland. I Pajala längre upp efter Torne älv har man hittat stora järnmalmsfyndigheter och samma på andra sidan älven i Finland. Malmen skulle med fördel kunna fraktas övet Haparanda, som har en utmärkt djuphamn.

På fritidsområdet finns gemensamma anläggningar. När Finland för några år sedan skulle arrangera bandy-VM bler Tornios bana underkänd. Man påpekade dåa att på andra sidan älven fanns en fullvärdig bana, men möttes av skepsis. Där saknades för övrigt åskådarplatser. Resultatet blev att Tornio byggde läktare på Haparandabanan och VM-matcher kunde genomföras. Nu har de ett gemensamt bandylag i den svenska förstadivisionen.

På golfbanan omedelbart norr om köpcentrum kan man slå världens längsta slag. Man slår ut från Sverige kl 11 och bollen landar i Finland strax efter kl 12.

Under mitt besök ringer Haparandabladet i ett ärende och reportern får veta att jag finns i huset och vad jag är ute på. Det slutar med att hon kommer, gör en intervju och tar några bilder.

Jag skulle kunna skriva mycket mer, men nu lämnar jag kommunhuset och åker till Kukkolaforsen igen. Här tog Mattias Spolander emot. Han äger tillsammans med en syster och svåger Kukkolaforsens anläggning med restaurang, stugor för uthyrning och bastumuseum. Bastuakademin har sin grund här och tillkom för att sprida kunskap omkring bastubadandets hälsobringande effekter och hur man i praktiken badar bastu. Inte ett kort besök i ett torrt hett rum, utan en mera långdragen och njutningsfull upplevelse. Här fanns olika typer av bastu, med bastuns formel 1 – rökbastun – som avslutning. I en rökbastu eldar man utan skorsten, men med ett hål i taket. Över brasan finns en stor sten. Den värms upp och när den blivit het får elden slockna och den sista glöden tas ut. Bastun luftas. Den behagliga värmen från stenen dröjer kvar och röken finns bara kvar i väggarna. Här fick jag mycket inspiration till IFK:s bastusektion.

Nu bar det av till Seskarö och en utsökt lunch på Seskarö värdshus bestående av halstrad lax med chipottelsås och pure på potatis och blomkål. Mycket gott.

Åter i stan tog jag en titt på byggarbetsplatsen vid East point (Sveriges östligaste punkt), där världens största bastu byggs. Den blir inte klar förrän i augusti och något alldeles speciellt.

Jag har nu färdats från Sveriges sydligaste till dess östligaste punkt och haft en mycket trevlig resa. Det är mycket tack vare er som läst mina noteringar. Genom detta uppdrag har jag alltid haft något annat att göra efter ”dagens arbete” och känt att jag inte rest ensam. Tack ska ni ha. Min resa slutar nu, när jag sitter på flygplatsen i Kallax och väntar på min avgång.

Jan

Norrland är platt!

Senast uppdaterad den Tisdag 30 november 1999 00:00 Skrivet av Jan Brandin Lördag 29 maj 2010 18:51

Matlagning på trangiaköket i en skogsglänta nordost om Byske

Efter en god natts sömn hos Carina och Michael i ”rum för resande” i Skellefteå startade jag redan halv åtta, eftersom jag skulle ta en lång dagstur, 10,5 mil. Det regnade lätt och det blev därför regnställ och skoskydd på. Efter ett tag fick jag byta handskarna mot täta och varma vintervantar. Jag kan konstatera att kläderna håller måttet. Regn är inga större problem.

Färden gick till Kåge efter gamla vägen. Här fortsatte en milslång grusväg mot Byske. Spelbutiken, enda fiket en lördagsförmiddag – kunder erbjuda en kopp kaffe. Där fick jag också information om vägen framöver. Till hösten ska vägen till Blåfors asfalteras klart, men nu var det en asfaltförberedd grusväg och den är inte rolig. Med 5,5 kg däcktryck stöter och hoppar cykeln i ojämnheter som bilförare aldrig känner. Jag fick belöning för efter en mil uppenbarade sig en 4-filig raka på 1 km – sannolikt en reservlandningsbana. På håll påminde det om en hägring, men var på riktigt. I fortsättningen var det asfalt på raka fina vägar. Det är också mycket platt i denna del av Sverige.

Mellan Byske och Skellefteå finns en affär – I Hemingsmark 19 km från målet. Matställen saknas helt. Mitt gamla trangiakök kom därför åter till heders och jag lagade en riktigt god champinjonssoppa spetsad med vispgrädde.

På vägen försvann telefonkontakten, så jag kunde inte boka rum. När den återkom fick jag inget napp på vandrarhemmet. Det verkar bara vara öppet på vardagar. Pite havsbad erbjöd enkelrum för tusenlappen, men halverade priset efter lite diskussion. Det ligger dock en mil söder om Piteå åt ett annat håll och det kändes inte så intressant. Det blev till slut gamla Statt från 1906 till ett dyrare, men ända justerat pris.

Det lilla jag sett av Piteå ger intryck av en mycket modern bebyggelse i 5-vånings punkthus. Alla är lika höga, men de ser ändå mycket olika ut. Piteå är dock äldre än Skellefteå och fick privilegiet att bedriva handel där, innan de själva fick sina stadsrättingheter. På lördagskvällen är många näringsställen öppna och det är därför inga problem att fylla på en tom ”kista”. Stan domineras dock av det stora pappersbruket alldeles intill centrum – och lukten kändes tidvis idag, även om den inte är så intensiv.

Skogens konung korsar vägen

Senast uppdaterad den Tisdag 30 november 1999 00:00 Skrivet av Jan Brandin Söndag 23 maj 2010 19:03

Sandstranden vid Salusands camping mellan Husum och Nordmaling

Idag har jag åkt genom både Nässjö och Skede. Små byar på vägen längs kusten, där det finns bebyggelse nästan överallt. Den är utspridd i långa byar och utan några attraktioner för en passerade cyklist som möjligheter till kaffe eller mat. I de lite större orterna finns ofta en servering i form av en pizzeria. Det skulle vara tomt på näringsställen på många orter om inte våra invandrare fanns.

Idag intog jag en sen lunch på en pizzeria i Husum. Eftersom jag just då var ensam gäst fick jag tillfälle att tala med ägaren, som drivit stället i 22 år. Utbudet var stort och det smakade utmärkt.

Dagen startade vid åttatiden från Docksta. När jag lämnade nyckeln i brevlådan skickade jag med ett meddelande, där jag noterade att jag egentligen skulle ha rabatt, eftersom jag delat stuga med så många andra gäster – MYROR. Nu höll de små svarta sig längs väggarna och jag fick vara ifred i sängen. Värre saker har jag ju varit med om.

Den långa slakmotan på E4 mellan södra och norra ingången till Skuleskogens nationalpark kändes sedan hela dagen. När man får köra så lång sträcka uppför måste man hitta knep för att det inte ska bli för jobbigt. Jag tittar 15 meter framför mej och räknar tramptag. Var 60-e tag tittar jag upp. Så börjar en ny omgång osv. Är det långt, som idag, stannar jag efter ett par km och skakar om lårmuskulaturen ett par minuter. Trafiken var gles och hela uppförsbacken var dessutom tvåfilig med vägren, så det gick riktigt bra.

Jag tog en liten grusväg från Skulesjön över Sörsvedjet till Bjästa. Här uppenbarade sig en stor och ståtlig älgko, som korsade vägen 30 meter framför mej och försvann in i skogen. Färden fortsatte över backarna mot Bergom och Utby. Här hade de tillåtit strandnära boende. Några nya hus låg vid Bäckfjärden med uppenbar strandrätt.

Färden gick in mot Örnsköldsvik, som blev en stor besvikelse. Stan ligger runt viken och stora nya hyreshus klättrar på backarna. Vid strandkanten finns flera moderna, men ack så sterila affärs- och industrikomplex. Det är tätt och gyttrigt. Det grävs lite överallt och cykelgenomfarten var bedrövlig. Från Övik går spåret ut mot havet genom Bodum för att åter svänga ut mot E4 vid Idbyn. Här svänger det tillbaka igen mot Skede för att åter vända in mot Husum. Här ringde jag och bokade stuga på Salusands camping och fick tips om att köra parallellt med E4, vilket jag också gjorde. De sista 5 km var bedrövlig grusväg med stora hål. I slutet var den lagad med grovt grus, sannolikt en fraktion på 30-50 mm. Det passar illa för cykling, men bättre för Hägglunds när de testar bandvagnar, som de enligt uppgift gör. Alternativet hade varit att åka en sväng till Gideå en mil längre.

Salusands camping har gått i kk och en ny ägare har tillträtt. Denne har inte hunnit fixa till alla skavanker, så det är en del i övrigt att önska. Jag slipper i alla fall dela stugan med myror. Stranden består av sand och i ett vackert och soligt sommarväder är det säkert en härlig plats.