Jans resa genom Sverige

En härlig avslutning

Senast uppdaterad den Torsdag 01 januari 1970 00:59 Skrivet av Jan Brandin Onsdag 02 juni 2010 18:33

Bron vid kommunhuset i Haparanda. Se texten om symboliken.

 Haparanda vandrarhem är nyrenoverat och därför i mycket gott skick. Det ligger vackert beläget i anslutning till älven. När jag hyrt en bil för dagen och packade in mina prylar stötte jag på ett par som också packade för avfärd. Ihreborns från Stockaryd, nu boende i Bankeryd, visade sig vara ute på en kortsemester runt Bottenviken.

Jag hade gjort en lista över uppdrag att klara av under dagen och började med att lämna cykeln för bussfrakt. Klockan var inte så mycket när jag styrde stegen mot kommunhuset för att försöka få lite mer information. Informatör Anita Lundström tillkallades. Jag hade tur. Hon hade inget möte inbokat under förmiddagen och gav mej under ett par timmar en fullödig presentation av kommunen. Kommunalrådet Sven-Erik Bucht dök och upp ett tag och berättade bl a om tillkomsten av ett mycket spektakulärt och debatterat konstverk på torget utanför kommunhuset.. ”Bron” symboliserar anknytningen mellan Sverige och Finland. Bron brast vid 1809 års krig. Ett längre brospann utan bristningar symboliserar Sverige. Ett kortare, där ett nytt brofäste byggts upp, svarar mot Finland. Det nya fästet har påbörjats efter inbördeskriget. Båda spannen avslutas i en knopp som visar på det spirande samarbete som på ett praktiskt sätt kommit till uttryck i ett mycket omfattande och djupt samarbete mellan städerna. Haparanda med blott 10 000 invånare blir tillsammans med Tornio en stad på 32 000.

Hur lyckades man intressera Kamprad för en etablering här, utan att han fick sin styrelses välsignelse? IKEA hade bestämt sig för att bygga i norra Sverige. Förra kommunalrådet fick nys om saken, fick veta att Kamprad skulle hålla ett föredrag i Stockholm och åkte dit. Omedelbart efteråt tog han helt sonika Kamprad åt sida och visade bananen, en skiss som visar att Haparanda ligger i centrum av ett mycket stort befolkningsområde som omfattar norra Sverige, norra Norge Murmanskområdet i Ryssland och norra Finland. Bananen fällde enligt Anita avgörandet för etableringen.

Omkring IKEA har skapats ett affärsområde av A6-mått och utbyggnaden fortsätter. Det är ett tidigare militärt ingenmansland mellan städerna som nu bebyggs. I visionen finns också ett stort hotell, som ska bli ett riktigt landmärke i detta lågland och synas på långt håll.

H/T samarbetar inom snart sagt alla områden för att skapa ett internationellt centrum mitt i Barentsområdet. Brandförsvar, ambulansväsende, sjukvård, utbildning, handel, företagsamhet, gemensamt reningsverk och värmeverk mm. Nu byggs en järnväg till Kalix, men de vill fortsätta till Umeå för att binda ihop sig med Botniabanan. Åt öster finns möjlighet att skapa förbindelser med Kina genom hela Ryssland. I Pajala längre upp efter Torne älv har man hittat stora järnmalmsfyndigheter och samma på andra sidan älven i Finland. Malmen skulle med fördel kunna fraktas övet Haparanda, som har en utmärkt djuphamn.

På fritidsområdet finns gemensamma anläggningar. När Finland för några år sedan skulle arrangera bandy-VM bler Tornios bana underkänd. Man påpekade dåa att på andra sidan älven fanns en fullvärdig bana, men möttes av skepsis. Där saknades för övrigt åskådarplatser. Resultatet blev att Tornio byggde läktare på Haparandabanan och VM-matcher kunde genomföras. Nu har de ett gemensamt bandylag i den svenska förstadivisionen.

På golfbanan omedelbart norr om köpcentrum kan man slå världens längsta slag. Man slår ut från Sverige kl 11 och bollen landar i Finland strax efter kl 12.

Under mitt besök ringer Haparandabladet i ett ärende och reportern får veta att jag finns i huset och vad jag är ute på. Det slutar med att hon kommer, gör en intervju och tar några bilder.

Jag skulle kunna skriva mycket mer, men nu lämnar jag kommunhuset och åker till Kukkolaforsen igen. Här tog Mattias Spolander emot. Han äger tillsammans med en syster och svåger Kukkolaforsens anläggning med restaurang, stugor för uthyrning och bastumuseum. Bastuakademin har sin grund här och tillkom för att sprida kunskap omkring bastubadandets hälsobringande effekter och hur man i praktiken badar bastu. Inte ett kort besök i ett torrt hett rum, utan en mera långdragen och njutningsfull upplevelse. Här fanns olika typer av bastu, med bastuns formel 1 – rökbastun – som avslutning. I en rökbastu eldar man utan skorsten, men med ett hål i taket. Över brasan finns en stor sten. Den värms upp och när den blivit het får elden slockna och den sista glöden tas ut. Bastun luftas. Den behagliga värmen från stenen dröjer kvar och röken finns bara kvar i väggarna. Här fick jag mycket inspiration till IFK:s bastusektion.

Nu bar det av till Seskarö och en utsökt lunch på Seskarö värdshus bestående av halstrad lax med chipottelsås och pure på potatis och blomkål. Mycket gott.

Åter i stan tog jag en titt på byggarbetsplatsen vid East point (Sveriges östligaste punkt), där världens största bastu byggs. Den blir inte klar förrän i augusti och något alldeles speciellt.

Jag har nu färdats från Sveriges sydligaste till dess östligaste punkt och haft en mycket trevlig resa. Det är mycket tack vare er som läst mina noteringar. Genom detta uppdrag har jag alltid haft något annat att göra efter ”dagens arbete” och känt att jag inte rest ensam. Tack ska ni ha. Min resa slutar nu, när jag sitter på flygplatsen i Kallax och väntar på min avgång.

Jan

Avslutning som fotoobjekt

Senast uppdaterad den Torsdag 01 januari 1970 00:59 Skrivet av Jan Brandin Tisdag 01 juni 2010 14:32

Äntligen framme. Här vid gränsmarkeringen i Haparanda.

Sista dagen bjöd på kyligt med soligt väder med vindar från norr som ibland vände till väst eller ost. Den mäktiga Kalixälven – en av de få orörda – ger ett mäktigt intryck när man följer den på väg från Kalix. Jag har då från vandrarhemmet åkt över bron och passerat kyrkan. Den byggdes under stora uppoffringar under 1400-talet av invånarna i ett då hundratal gårdar. 1716 plundrade ryssarna den och vid kriget 1809 användes den som stall. Den var nu åter föremål för restaurering.

Snart svänger spåret åt nordost inåt landet till Björkfors, varifrån det går rakt österut mot Kukkolaforsen via Långträsk och Leipijärvi. Från Björkfors var det grusväg, men en bra sådan. Längs denna väg bor inte många människor och jag såg kanske 25 bilar under 31 km. I Leipijärvi träffade jag på en nybliven pensionär, som berättade att han nu köpt hemmet, ett enkelt men vackert hus med ett par uthus. På ett målande sätt berättade han hur han förra året målat huset med pensel från tre olika stegar. Stoltheten lyste ur hans ögon.

Vid Kukkolaforsen finns en restaurang med ett fantastiskt läge invid forsen. Deras specialitet är sik som fångas i forsen. Idag blev det rökt sik och ett utmärkt salladsbord med lite specialiteter som siktårta. Här finns också Bastuakademien som jag i morron ska undersöka närmare. Då har jag hyrt en bil för lite upptäcksfärd i omgivningen.

De sista 15 km ner till Haparanda var rena defileringen på en bred asfalterad väg. Jag hade dock en tid att passa på den södra viadukten från Luleå. Där väntade Sören från Sörens foto. Han var utsänd av Vätternrundans tidning Cykla för att illustrera ett reportage om min färd. Efter fotografering vid infarten flyttade vi till centrum med den skylt som anger avståndet till olika världsmetropoler, därefter till gränsstenen mellan Sverige och Finland och slutligen till Torne älvs strand med finska sidan i bakgrunden.

Nu väntar jag på att vandrarhemmet ska öppna och en härlig dusch, innan en annorlunda packning inför hemresan tar vid.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

En lång dags färd mot natt

Senast uppdaterad den Torsdag 01 januari 1970 00:59 Skrivet av Jan Brandin Måndag 31 maj 2010 19:48

Lotsen Karl Olov Bäckström var en äventyrens man och ställde upp som gast i båten Puritan, som vann Americas Cup redan 1895. Statyn utanför Kalix kyrka avtäcktes 2000 av drottning Silvia.

Den näst sista etappen av min långa resa har gått från Luleå till Kalix på växelvis på östra och västra sidan av E4. En av de längsta etapperna och totalt ca 11 mil. Jag startade redan 07.20. Morronförberedelserna tar alltid 1,5 till 2 timmar. Jag äter sakta, smälter maten, bäddar, packar, städar och klarar av toalettbestyren en sista gång för att slippa springa i skogen under dagen.

Färden gick över Bensbyn och hit var trafiken – inpendling måndag morron – tät. Mot Persön glesnade den betydligt. En kort bit på E4 och sedan åter mot kusten och Sundom för att åter svänga västerut in till Råneå. Här köpte jag ny laddning till det mobila internetet, men jag är inte tillräckligt klurig för att kunna ladda det och någon kundtjänst värt namnet har inte Telia. Halvtimmes väntetider eller överbelamrat. Tyvärr är Telia inte ensam. Idag är det nästan omöjligt att få tala med en fysisk person när man ringer till s k serviceföretag. Det värsta är att alla är lika dåliga, så här hjälper ingen konkurrens.

Strax norr om Råneå har uppenbarligen spåret dragits om. Jag struntade i pilen och följde det gamla, som finns på min karta, svängde västerut vid Strömsund till Vitå. Efter en mil svängde det åter mot öster och nu på en skaplig grusväg i 15 km fram till Töre, där jag åt lunch. Nu återstod bara 3 mil österut över Påläng till Kalix. Problemet var att här höll vägverket på med en ombyggnad av asfaltvägen i 4 km. Arbetet var inne i en intensiv period, där stora delar av vägen täcktes av ett bärlager bestående av stora stenar. En Sveviaförare förklarade att avsikten inte varit att bygga om hela vägen, men att de p g a skador tvingats fräsa bort all gammal asfalt och bygga om vägen från grunden. Även denna sträcka hade sitt slut och nu susade jag på fina vägar mot dagens mål i språkröret Peter Erikssons hemkommun. Jag såg i lokaltidningen att han varit hemma under helgen och signerat en kokbok där han är medförfattare. Man undrar ibland vad dagens politiker egentligen tycker är viktigast, Peter är ju inte ensam om att delta i jippoaktiviteter.

Grytnäs herrgård, som uppfördes under slutet av 1800-talet är numera vandrarhem. Ett pampigt sådant, som ägs av en intresseförening. Den tog över efter den hemliga orden – Förenade Gamla Druidorden (Googla på den), men de har fortfarande ett rum till sitt förfogande. Jag hoppas att de inte spökar under natten. Här finns för övrigt också en gäst till och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta i Karlstad – Astrid och Max Blummenberg. Världen känns ibland liten.

Flygbiljett är nu ordnad till onsdag kväll från Luleå. Innan dess ska jag ta mej till Haparanda via Sangis och Kukkolaforsen och göra stan under en dag. Det drar sig mot natten efter en lång dag, men solen har ännu inte gått ner och klockan är snart tio.