Tankar i Västervik

Senast uppdaterad den Fredag 07 maj 2010 16:53 Skrivet av Jan Brandin Fredag 07 maj 2010 16:29

Fredag fm den 7 maj sitter jag på min första vilodag och funderar. Huset där jag nu bor ägs av Tina och Stefan Erixon. Tina är kusin till Mona. Jag är flyktigt bekant och har träffat dem en gång vid en släktträff för två år sedan. Som den framfusige person jag ibland är tog jag kontakt med Tina samma dag (från Misterhult) jag skulle komma och aviserade min ankomst. Efter en stunds funderande erinrade hon sig att Mona ringt för ett par veckor sedan och sagt att jag ev skulle komma och stanna en natt. Jag var varmt välkommen. Hon beklagade att de skulle till Stockholm fredag-lördag och att de själva bodde i sommarstugan. Men jag kunde ju bo i huset i stan.

Jag skäms inte för att ta vara på tillfället och låta mej bli servad. Det skulle jag kanske göra om jag bara körde förbi med bil och förväntade samma uppbackning. Att resa med cykel på detta sätt kan ursäkta mycket.

Här sitter jag nu. Allt som jag behöver finns, utom Dofilus. Min mage har krånglat några dagar och jag måste köpa lite motmedel.

Hur går det då att resa ensam?

Egentligen inga problem. Jag gör som jag behagar, även om det kostar på rent fysiskt ibland. Backiga svängiga grusvägar var det gott om igår. Det kan tyckas besvärande, men när målet är så tydligt och de mentala förberedelserna pågått så länge, känns de besvären små. Jag kan stanna och ta en slurk ur saftflaskan eller gå i en brant backe. Ibland kan jag växla ett ord med någon boende som är ute i trädgården och få med en hälsning om lycka till på färden.

Hur upprätthåller man kontakten med fru, barn och barnbarn?

Mona och jag har flera dagliga kontakter med telefon och sms. Hon är positiv. Hon har ställt upp helt och hållet på mitt projekt och får ta allt ansvar för hus och hem. Det blir ju också en ny erfarenhet för henne. Frånvaron att träffas fysiskt under så lång tid är naturligtvis tung, men även sådant kan underlättas med en ordentlig mental förberedelse.

Barn och ingifta backar upp mej helt. Många i deras omgivning känner till min resa och följer den med spänning över nätet. Även övrig släkt och vänner har uttalat att de tycker det är intressant och uppmuntrar med epost.

Barnbarnen har fått egna kartor. Isak som är 10 år följer detaljerat resan. Han är intresserad av geografi och får på detta sätt mera detaljkunskap om Sverige.

Trots att jag reser fysiskt ensam är det den resa, under vilken jag haft mest kontakter med omvärlden.