På Skulebergets topp

Senast uppdaterad den Torsdag 01 januari 1970 00:59 Skrivet av Jan Brandin Lördag 22 maj 2010 17:47

Högakustenbron från söder

Idag har jag kört in i det mångomsusade Höga kusten-området. Enligt Jonas svärfar Anders Lindh är detta Sveriges vackraste bygd, vilket jag kan vara benägen att hålla med om. Anders har tipsat mej om vägar och besöksmål. Han målar i ord när han bl a beskriver utsikten från vandrarhemmet söder om Docksta på följade sätt: ”Färgspelet med den röda graniten i vattenbrynet, den glesa tallskogen ovanför och det blå vattnet är fantastiskt”. Någon har sagt att vår herre både log och vredgades när han skapade Ångermanland.

Porten till Höga kusten är den nya bron. Det var en häftig upplevelse att cykla över. Jag stannade mitt emellan de båda höga pylonerna (de sträcker sig 180 m över vattenytan och håller linorna som bär upp hängbron) och begrundade utsikten. Jag tänkte på Anders i Stöde, som alltid håller sig så nära mittlinjen som möjligt när han kör över bron. Han missar denna upplevelse.

Dagen började på Solebo i Rö. Stället var helt tomt när jag lämnade platsen på morronen. Färden gick upp och ner för backar, men ändå längs kusten till Utansjö och bron. Efter överfarten svängde jag mot Nora kyrka, där jag tog en paus utanför kyrkporten. Hit strömmade en lång rad personer – det var körövning till deras uppträdande på söndagskvällen. Den inbjudan jag fick kunde jag tyvärr inte tacka ja till.

Nu bar det av mot Salteå och över berget till Åsäng. En ny lång slakmota och en härlig nedfart på andra sidan. Vägen slingrar sig nu med återkommande upp- och nedförsbackar till Ullånger. Härifrån följde jag vägrenen på E4 till Docksta. Strax söder om samhället gick en rödräv över vägen ett 50-tal meter framför mej. Den stannade i vägrenen, där han vädrade ett byte. När jag rullade närmare lossade jag cykelskon för att kunna stanna och ta ett foto, men det uppmärksammade mickel och stack iväg.

Jag var framme redan vid halv ett. Efter en rejäl måltid bestämde jag därför att gå upp på Skuleberget. Från det nya Naturumet finns olika vägar upp. Jag valde den kortaste – med undantag för klättrarnas. På vägen tittade jag in i Skulegrottan där det enligt sägnen en gång bott rövare. Kerstin Ekman har i sin roman ”Rövarna i Skuleskogen” tagit upp detta tema. För övrigt bor jag också i Rövarbyn – en liten stugby precis väster om Docksta.

På vägen upp och från toppen får man en vidunderlig utsikt ut mot skärgården. Här finns en toppstuga som används vintertid. Det går nämligen en lift upp på berget från motsatta sidan och en brant nedfart åt söder. Klart större och brantare än Högagärdebacken hemmavid. Att gå ner känns ofta svårare, när man har stupen rakt framför sig. Det är dock väl sörjt med säkerheten med kedjor och räcken att hålla sig i. Väl nere kändes det ”bromsmusklerna” fått jobba hårt för att hålla emot.

I Naturmet noterades den denna dag alla arter av djur och blommor som besökarna kunde identifiera. Jag fick bidra med min räv, som ingen annan hade sett. Åker du förbi är det verkligen värt ett besök. Här finns utmärkta presentationer av områdets speciella karaktär och jättetrevlig personal. De har också en servering, där man kan köpa god mat och fika till mycket humana priser.